Lite motgångar, Buenos Aires och Iguazufallen.
De senaste veckorna kan vi väl kalla otursveckor, eller ja till att börja med åtminstone.. Efter Torres del paine var planen att fortsätta ner till Navarino Island, en ö belägen så långt ner en kan komma i Sydamerika, där världens sydligaste vandringsled finns.
Samt lite klagande över den 30 gradiga värmen som var en chock efter en dryg månads huttrande i dunjackan..
Dock går färjan dit bara en gång i veckan, och trötta och trasiga som vi var efter 10 dagars vandring bestämde vi oss för att helt enkelt vänta en vecka i Puerto Natales.
Och väntade gjorde vi. En av aktiviteterna under denna vecka skulle vara framtidsplanering (vi kommer ju faktiskt komma hem till vardagen tillslut..), men det ledde bara till att Maja spenderade två dagar med att ligga och spy ut genom tältduken (Kan också ha berott på magsjuka, med vad är egentligen skillnaden på jättemycket framtidsångest och magsjuka....).
På söndagen den 15 februari bar det äntligen av igen, till Punta Arenas, vartifrån färjan skulle gå. Vi kom fram, letade upp ett litet hostell (första sängen på en månad!) och gick till en av turistinformationerna för att försäkra oss en sista gång om att en inte behövde boka färjbiljetten långt i förväg, och han sa, precis som säkert 10 andra vi frågat de senaste månaderna, att det inte var nödvändigt, skönt tänkte vi och gick tillbaka till hostellet för en tidig kväll.
På måndagen gick vi taggade till den andra turistinformationen för att fråga om de hade lite information om Navarino och här börjar vår otur
..
Det visar sig då att färjebolaget efter årsskiftet ändrat om och gjort så att de drygt 70 platser som finns ALLA är reserverade åt lokalbefolkningen på Navarino. "Men ni kan ju åka ner till hamnen och höra om någon har avbokat sin biljett".
Med humöret ganska mycket i bott tog vi en taxi (vilket är Punta Arenas kollektivtrafik) ner till hamnen. Väl där möttes vi av en ganska skeptisk tjej som sa att vi KANSKE kunde ha tur och någon avbokade i sista stund. Hon bad oss därför att komma tillbaka dagen efter, men när vi kom dit dagen efter möttes vi bara av ett "tyvärr inte än, kom tillbaka imorgon igen". Så morgonen den tredje dagen var vi där igen, höll tummarna och bad till övre krafter innan vi gick in, och... Nej, färjan var fullbokad nu och skulle antagligen vara det resten utav säsongen. Ni kan ju tänka er vart humöret låg just då..
Men men skit händer och på 4 månader får en väl räkna med någon motgång. Och trots att vi för stunden var rejält besvikna, dröjde det inte länge tills vi hade kommit på hundra saker att lägga de pengarna på istället.
(Tröstade oss med ett kilo lakrits som levererades av Adrian precis när det behövdes som mest)
Så på fredags förmiddagen satte vi oss på en buss upp till buenos aires, en nästan 40 h lång bussresa. (Dock inte så hemskt som det låter..).
En av de bästa grejerna med Argentina är att måltider ingår på nästan alla långfärdsbussar (på en del hinner en knappt göra något annat än att äta), men tror ni inte att vi lyckades hamna på en där vi fick enbart detta:
samt en torr brödbit på hela vägen...? JA.
Och utan ett enda argentinskt mynt och utan skymten av en kortläsare fick vi helt enkelt gilla läget och glo avundsjukt på de andra passagerarna när de efter varje stopp kom in med famnen full av godsaker.
Detta var dock den sista stora oturen för den här gången, och vi fick några fantastiskt fina dagar i Buenos Aires storstadshets.
Dagarna spenderades med att strosa runt och upptäcka varje stadsdel, njuta av att vara tillbaka i civilisationen (södra Chile är som Kiruna fast ännu mer avlägset), ramla in i en vintagebutik här och där (endast när vi sett till att plånboken låg hemma i säkerhet), äta gott på restaurang (Argentina är ju känt för jättegott kött, och vi blev inte besvikna!),
Samt lite klagande över den 30 gradiga värmen som var en chock efter en dryg månads huttrande i dunjackan..
Lördagen den 28 var det dags att hoppa på en buss igen (Majas tidsoptimism börjar smitta av sig och vi var på busstationen TVÅ(!!) minuter innan bussen gick, och då bör det tilläggas att buenos aires busstation förmodligen är en av de största i världen!!!). Men turen var med oss denna gången och 18 timmar senare var vi framme i Foz du iguacu i BRASILIEN.
På måndagen åkte vi ut till Iguazufallen, och att det är ett av världens måste se-vattenfall säger vi verkligen inte emot, det var verkligen en sinnessjukt vacker och häftig upplevelse.
På måndagskvällen satte vi oss på nästa buss, och just precis nu lever vi livet i Rio de Janeiro!
Kommentarer
Trackback
