Så började vandringen, tyvärr hann vi inte sova ut denna natten heller då det visade sig vara mycket jobb med att packa om väskorna i bäckmörker och tävla med femtio andra personer om de två toaletter med dusch som fanns (alla verkade väldigt angenäma om att få duscha innan de gav sig ut på lederna). 

 

Dag 1 av vandringen iallafall, så steg vi upp vid fem, tog en snabb dusch, kastade i oss en liten mager frukost, packade ihop tältet och gav oss iväg till busstationen. Eller det kanske inte gick till riktigt så fridfullt, en lite försenad taxi dit innebar att vi hade två minuter to go när vi slängde på oss ryggsäckarna och sprang in på terminalen för att leta upp rätt buss. Trots att hoppet vid det laget var i stort sett obefintlig hann vi med. Fyra timmar senare, efter några stopp på vägen för att släppa av folk som skulle gå andra leder och några bussbyten anlände vi till administrationscentret för Torres del Paine. Här lagade vi till en varsin portion soppa innan vi tog modet till oss att påbörja den tio dagar långa vandringen som utgör Q:et. 

 

Första dagen bestod bara av två timmars vandring (därav hann vi med många siestaplatser), lätt som en plätt tänkte vi. Nehenej, med tjugo kilo på ryggen och Patagoniens kända vind i ansiktet hann vi flera gånger om ifrågasätta varför vi tvunget hade valt den längsta vandringen och inte bara gått den vanliga 8-9 dagars vandringen. Lite gladare blev vi när vi väl kom fram till första campet och upptäckte att vi nästan hade det för oss själva. Efter att ha satt upp tältet och lagat oss en rejäl middag bestående av pasta och linser + toast (vilken resulterade i en timmes matkoma), rundade vi av dagen tidigt och kröp ner i sovsäckarna. 

 

 

Inte en enda sovmorgon var tanken, men när klockan ringde vid sex och vinden rev i tältduken var vi snabba med att ändra oss. Vid nio-tiden var vi dock ihoppackade och redo för en ny dag. Om vi dittills hade trott att Patagonien var blåsigt så var det inget jämfört med idag. I åtta timmar vandrade vi, konstant på hugget för att inte blåsa av stigen. Efter en hel del avstickare och en liten incident där vi blev hängandes över räcket på en bro, kändes det skönt att få slå upp tältet i en skog där vinden höll sig till trädkronorna. 

 

Dag tre lydde vi vårt beslut och steg upp när klockan ringde. En dagstur som visade sig bli lite mindre och lite lättare än vi trott då sista kilometern upp var avstängd. Patagonien må vara väldigt vackert (en aning likt Sverige och Norge på sina håll), men van vid Sveriges fjäll där en får gå och campa i stort sett vart en vill, känner en sig nästan lite instängd här där en tvunget måste gå på bestämda leder, måste campa på specifika plaster och inte laga mat längs med leden. Men desto fler dagar som har gått och efter att ha förstått hur många andra turister en delar stigarna med (majoriteten förstagångsvandrare), desto mer förståelse har en fått till varför alla dessa regler krävs. 

Så efter att ha nått en utsiktsplats som var lite under förväntan hittade vi oss en liten avskild plats där vi spenderade eftermiddagen åt att lata oss i solen. 

 

 

 

Dag fyra bar det av tidigt. Efter att ha spenderat en natt till i samma camp (det var gratis) steg vi upp innan solen och packade ihop våra grejer, åt den vanliga portionen med havregrynsgröt och gav oss iväg. 8-10 timmar var vandringen beräknad till idag och utan en enda vindpust på hela morgonen kände vi oss fulla av energi när vi gav oss iväg. Ja en vindstilla dag i Patagonien kan ju kännas rättså lyxigt, men när himlen är molnfri och solen steker på, så vettifasen om en inte borde föredra vinden. Vi gick och vi gick och vi drack och vi drack och vi svettades som aldrig förr och väskorna som på morgonen hade känts lätta som fjädrar, kändes som bly. Dagen kändes dock längre än den var och vi lyckades komma fram till nästa camp över en timme tidigare än vi trott. Ordentligt trötta unnade vi oss en dusch i några skitiga och extremt mögliga duschar innan vi gjorde kvällsmat och gick och lade oss.

 

Fem timmar senare, 01.50 ringde väckarklockan och vi kröp huttrandes i sovsäckarna bort till tältöppningen och startade stormköket. Efter en varsin varm kopp kaffe och stor portion gröt, slet vi motvilligt av oss våra varma kläder, tryckte ner allt i en ryggsäck och gav oss iväg i enbart t-shirt i ljuset av pannlamporna. Två timmar senare, fortfarande under stjärnhimlen, drog vi på oss varje varmt plagg vi äger inklusive sovsäck och satte oss ner nedanför silhuetterna av Torres del Paine i väntan på soluppgången. Vandringen upp gick lite snabbare än vi trott och det dröjde därför nästan ytterligare två timmar innan de första solstrålarna träffade tornen. Så här satt vi då på en sten och tuggade på några russin medan mer och mer folk gjorde oss sällskap. I början var vi tveksamma till att även denna turen skulle bli en besvikelse, men det var helt klart värt det! 

 

Efter denna fina soluppgången tog vi beslutet att skjuta på den kommande 12-timmars vandringen tills dagen efter, då vi redan varit vakna i fem timmar. Så här satt vi kvar, åt lunch klockan 07.30 (ris och linser som vi hade tillagat dagen innan) och kollade på hur solen tog sig längre och längre ner längs med bergsväggarna. 

Efter ca sex timmar tog vi en hastig lunchpaus vid ett camp där vi fick höra att det fanns en kontroll tre timmar framför oss som stängde om exakt tre timmar. Lagom stressade kastade vi på oss ryggsäckarna och kutade iväg. Mätta och ganska uttråkade på landskapet vid W:et som bestod av mycket skog, möttes vi här av lite mer kal terräng, väldigt vackert!