Över 50 timmars bussresande mellan Quito i Equador och Cartagena i Colombia. Det första dygnet mellan Quito och Cali lyckades vi få platser mitt bland ett gäng 35-åringar som i 24 timmar stod upp i säten och gång och sjöng, skrek och trummade för glatta livet. När vi bad dem att vara lite tystare för att vi skulle kunna höra filmen som visades, skrattade de bara och drog upp volymen på högtalarna (som förövrigt spelade 10-minuters latinamerikanska låtar med exakt samma takt i varje låt) till max. När detta första sömnlösa dygn var över och vi äntligen kunde byta till en ny buss hade vi turen att hamna på en buss som var nästintill tom och underbart tyst! Det var en såndär buss med fantastisk airkondition, där en vid promenaden fram till sin plats pustar ut och känner hur det konstanta svettlagret torkar ut och all ilska rinner av en och tänker tack o lov. Bussen rullar ut från terminalen, fläktarna går i 170, temperaturen sjunker mer och mer och tillslut sitter en där med en strumpa upptryckt i den trasiga fläkten, väskan ligger så när som tom på golvet, över de tunna tightsen som nyss var för varma har du trätt en av de två varma tröjor du har med dig, den andra inklusive vindjackan har du huttrandes tagit på dig så att endast näsa och ögon sticker fram, ja till och med den lilla trasan till resehandduk har du dragit fram och lagt över benen. Under de åtta timmar i mörker, där du inte vågar säga något till den andra av rädsla att väcka denna ifall den mot all förmodan har lyckats somna, kommer du på dig själv med att önska att du fortfarande satt omringad av 10 skrikandes vuxenbarn. Så efter ännu en sömnlös natt stannar bussen vid en terminal i någon okänd stad, du känner hur magen kurrar till och försöker gå ut för en "besökatoalettenochköpasiglitefrukost"-paus, blir stoppad av busschauffören och tvingas sätta sig ner igen för att märka hur bussen fylls på av enbart

 män. Bussmotorn startas på nytt och nu sitter du där med ytterligare 12 timmar framför dig och med ett tiotal mansögon som inte ens tycks avbrytas av en blinkning i sitt stirrande på DIG. Så kör bussen i snigelfart, blir sesådär fyra timmar försenad, spelar ingen större roll, ingen som bryr sig, ingen som säger något och du tvingas uthärda ännu en halv natt huttrandes under handduken. När bussen vid två på natten, äntligen stänger av motorn, stiger du av med ett lättat uttryck i ansiktet, bara för att upptäcka att du befinner dig i fel stad, cirka fyra timmar från rätt ställe.

"Där kan ni köpa biljetter" säger busschauffören och pekar på en trött man bakom en biljettlucka. "Nästa buss går om en timme, ni får sätta er ner och vänta tills dess"

En, två och tre timmar går och bussen har fortfarande inte kommit, mannen i biljettluckan rycker obrytt på axlarna och fortsätter scrolla Facebook på jobbdatorn. Tillslut, den fjärde timmen kommer bussen in på terminalen och den har inte ens börjat rulla igen innan vi somnat som två stockar. 

På morgonen väcks vi av att bussen äntligen äntligen äntligen är framme i rätt stad, 30-grader-i-skuggan-cartagena.

Incheckning på ett hostel där ac:n var avstängd och där det var fler turister än vad vi sett sammanlagt på hela resan, fettig amerikansk frukost/lunch på ett café med ac och flera timmars gnällande på värmen innan vi äntligen kunde gå och lägga oss och ta igen tre nätters missad sömn. 

Stränderna i cartagena var absolut inte palmer och turkost vatten, snarare skitig sand och hamnvatten, men en dag spenderade vi ändå med att sola och bada, vandra runt i den otroligt mysiga staden och äta ute innan vi  nästa dag satte oss i en guppig minibuss till Santa Marta, för där skulle stränderna minsann vara fina....

Första dagen spenderade vi vid en strand där det var så mycket folk att en knappt såg vilken färg det var på sanden (colombianerna hade påskledigt.) Men vi hyrde en on top-kajak och höll oss på avstånd från resten. 

Resterande dagar i Santa Marta har vi tagit en buss och en båt ut till "playa grande", färre folk och klarare vatten (så salt att en flöt som en boj), ätit fruktsallader, druckit frappuccinos, ätit mer frukt, läst ut flera böcker på raken och tagit det sådär semesterlugnt. Även Santa Marta är en otroligt vacker stad precis vid havet, med mysigt centrum och vacker strandpromenad, ett perfekt ställe att ta det lugnt på med andra ord.

Och även om stränderna inte levde upp till förväntningarna så har vi vägt upp det med en del kajakande. Visserligen har det mest varit ideligt kämpande i höga vågor (någongång så stora att vi tappat varandra ur sikte) men vi fick även någon lugn stund med turkost, stilla vatten och någon öde strand. 

Nu ligger vi utmattade med ömmande axlar på en takterrass i cartagena, äter lite frukt med nutella och funderar på när vi ska orka ta oss vidare.