Puerto Varas och en lång väg till El Chaltén
Efter Pucon åkte vi söderut till Puerto Varas, där tanken var att vi skulle spendera några dagar med att vandra. Vid det här laget började vi dock att tröttna en aning på att vandra bland höga träd (vilket även innebär djävulens avkomma = enorma bromsar som suger ens blod). I kombination med det sämsta vädret sen La Paz beslutade vi oss för att ägna en dag åt lite planering och sen fortsätta vår resa söderut redan dagen därpå.
Efter en natt på ett lite väl dyrt hostel hoppade vi på en färja som tog oss tillbaka till fastlandet och staden Chaiten. En lite sen ankomst innebar att vi blev tvugna att spendera natten här. Chaiten kan dock inte idag kallas för en stad, för några år sedan förstördes staden i ett vulkanutbrott och det som idag har byggts upp igen är några få hus med något enstaka minimarket. Här hittade vi som mest en dyr liten limpa torrt rostbröd och tomater som vi åt som lunch/middag + frukost dagen efter. Osugna på att betala för boende, traskade vi ut ett par kilometer ut ur stan och satte upp tältet på en vacker gräsplätt precis vid stranden.
Och sen dess har vi i stort sett bara rest.
Från Puerto Varas åkte vi buss + färja i sex timmar ner till Castro på Chiloé, Chiles största ö. Här spenderade vi en halv dag till att gå runt i hamnen och kolla på fiskebåtar samt hamnade på en otrolig stråkkonsert där frontkillen bokstavligt talat dansade runt med fiolen till stycken som krävde ett fingerspel bortom denna värld!
Efter en natt på ett lite väl dyrt hostel hoppade vi på en färja som tog oss tillbaka till fastlandet och staden Chaiten. En lite sen ankomst innebar att vi blev tvugna att spendera natten här. Chaiten kan dock inte idag kallas för en stad, för några år sedan förstördes staden i ett vulkanutbrott och det som idag har byggts upp igen är några få hus med något enstaka minimarket. Här hittade vi som mest en dyr liten limpa torrt rostbröd och tomater som vi åt som lunch/middag + frukost dagen efter. Osugna på att betala för boende, traskade vi ut ett par kilometer ut ur stan och satte upp tältet på en vacker gräsplätt precis vid stranden.
En skön sovmorgon lyssnandes på vågorna mot stenstranden innan vi tvingades upp av en man som "knackade" på tältduken och förklarade på spanska att vi gjorde bäst i att packa ihop tältet innan polisen kom. Hoppsansa, men ingen skada skedd. Vi packade ihop våra grejer och åt en snabb frukost innan vi traskade tillbaka in till Chaiten där vi hoppade på en buss till Futaleufu.
I Futaleufu spenderade vi ett par dagar med bland annat forsränning (väldigt väldigt roligt) och att stekas ihjäl i värmen.
Efter forsränning hängde vi kvar och drack några öl med några av guiderna, kollade på lite raftingfilmer och snackade om livet. Klockan blev mycket innan vi letade oss tillbaka till camping under den vackraste stjärnhimmel vi någonsin sett och avslutade kvällen med att nattbada i älven då behovet av att tvätta håret var alldeles för stor för att vänta en endaste dag till.
Efter två timmars sömn ringde väckarklockan och vi tvingade oss upp för att packa ihop tältet i bäckmörker innan vi halvsprang upp till busshållplatsen. Denna gången tog bussen oss till en liten by vid namn Santa Lucia. Här blev vi avsläppta i ett vägdike och tvugna att vänta på nästa buss i sju timmar, utan att egentligen veta om bussen skulle stanna där vi var eller om det ens fanns plats.
Här mitt i ingenstans träffade vi två tjejer från Californien som vi skulle komma att spendera några oförglömliga dagar med.
Efter 7 timmar dök som tur var bussen upp med varsin sittplats till oss alla fyra. En skumpig bussresa på en halvfärdig grusväg med en snigels hastighet i uppförsbackarna var var som följde, som tur är går Carretera Austral, vägen som vi åkte, genom otroligt vackra landskap bestående av höga berg, gröna ängar och breda fjordar. Tolv timmar senare, mitt i natten anlände vi till Couhayque. I två timmar gick vi sedan runt över hela staden i sällskap med de amerikanska tjejerna och letade efter hostel, ett trettiotal hostels senare som alla visat sig vara fulbokade tvingades vi ta en taxi ut ur staden till en camping där vi slog upp våra tält och kröp utmattade ner i sovsäckarna.
Fem timmars sömn och så var vi tillbaks på busstationen där den enda bussen söderut visade sig vara fullbokad. Hänvisade till ett annat bussbolag, knallade vi till andra sidan stan för att mötas av ännu ett "fullbokat", efter ytterligare ett par bussbolag utan avgångar ramlade vi desperata in på turistinformationen. Här vände oturen för en stund och killen i informationsdisken ringde något samtal och lyckades hitta platser till oss på en liten lokalbuss som gick till samma by som vi ville ta oss till. Efter att ha traskat genom hela staden (återigen med all packning) och lyckats köpa biljetter till en färja vi senare skulle ta, sprungit fram och tillbaka för att hitta ett stormkök och tvingats vänta i två timmar på en bänk på att siestan skulle ta slut, (här fick vi sällskap av en underbar äldre man som väntade på att urmakaren i butiken bredvid skulle öppna och som bjöd oss på wienerbröd och juice från konditoriet på andra sidan gatan medan vi förde ett förvånansvärt långt samtal på spanska), kom vi med bussen och färjan och ankom mot alla ods till Chile Chico samma kväll.
Här fick vi några timmars sömn i ett varsitt rum hemma hos en äldre dam som dessvärre skulle upp tidigt dagen därpå för att resa och ville ha oss upp vid sju för frukost som bestod av en liten seg brödskorpa.
Med hopp om att hinna över gränsen till argentina tidigt hittade vi glada en minibuss som skulle ta oss dit. Ungefär 1,5 timme senare, efter att chauffören kört runt den lilla byn ett hundratal gånger för att fylla bussen lämnade vi Chile chico och befann oss nu i en lika liten stad/by på den Argentinska sidan. Härifrån gick dock nästa buss söderut inte förrän vid midnatt dagen efter. Killen på turistinformationen i Coyhayque hade dock sagt att det skulle vara möjligt att ta en taxi till perito moreno, en stad en timme inåt landet och där hyra en bil för att köra ner till el calafate, dit vi ville ta oss. Så en taxi tog vi, men perito moreno visade sig dessvärre vara en lite håla utan en enda biluthyrare vilket vi insåg efter ett par timmar letandes över hela byn.
Det slutade med att vi hamnade på en busstation en bit utanför staden. Här satt vi sen i tolv timmar på en mack och väntade på en buss som kostade oss 900 kr per skalle (vilken vi tack och lov efter att ha konstaterat att ingen av de båda bankomaterna i staden fungerade kunde betala genom att låna datorn av killen i biljettluckan). Men som innebar att vi tillslut, efter flera långa dagar md alldeles för lite sömn, vinkade farväl till de amerikanska tjejerna och klev av i El chaltén, där vi började vandringen vid Fitz Roy redan samma dag.
